Indexhotet
De senaste åren har en allt större del av det globala kapitalet placerats i passivt förvaltade fonder och strategier. I dag är de globala indexjättarna Blackrock och Vanguard 2:a respektive 4:e största ägare av svenska noterade bolag och tillsammans den klart största ägaren på Stockholmsbörsen. 50 procent större än den största svenska ägaren Investor AB. Men till skillnad från aktiva och engagerade ägare visar indexjättarna ett anmärkningsvärt ointresse för ägaransvar. Åtminstone den typen av ägaransvar som man brukar förknippa Lannebo med.
Grundläggande för utövandet av ägaransvar är att göra sin röst hörd på årsstämman, bolagets högsta beslutande organ. De flesta institutionella förvaltare gör det i dag. Hos Lannebo via direkt representation på bolagsstämman medan de flesta utländska institutioner röstar via ett ombud. Många av dem använder en ”röstningsmall” med principiella ståndpunkter som man utan någon hänsyn till det individuella bolagets situation applicerar på de tiotusentals bolag man äger världen över. Andra gör inte ens detta utan köper tjänsten från en så kallad ”röstningsrådgivare” som har sin egen mall vilken appliceras på ett likartat sätt och vars rekommendationer sedan följs.
Som ordförande i Lindabs valberedning upplevde jag under den gångna våren effekterna av ovanstående på nära håll. På stämman röstade fyra internationella indexförvaltare mot vårt förslag till styrelse. Att rösta emot ett styrelseförslag är ju var aktieägares rätt men principiellt anmärkningsvärt på så många plan. Hur kan man överhuvudtaget vara ägare i ett bolag vars styrelse man inte känner förtroende för? Om man nu väljer att rösta mot förslaget till styrelse är det då inte rimligt att presentera ett alternativt förslag? Enligt svensk lag ska ett bolag som inte har någon styrelse tvångslikvideras. Dessutom är det åtminstone indirekt ett underkännande av det arbete valberedningen lagt ner på att forma sitt förslag. Ja det ska erkännas, jag blev lite sur.
Så här brukar det se ut och oftast låter man det bara passera men i år tog jag mig friheten att kontakta dessa ägare för att ställa frågan varför de röstade emot vårt styrelseförslag. Två av dem bemödade sig med att svara. Ingen av dem hade naturligtvis någon synpunkt på någon av de förslagna ledamöterna i sig då de inte känner dem, utan det var enbart av principiella skäl. Det kanske märkligaste skälet var en detalj i ledningens incitamentsprogram som man nu för andra gången röstade nej till. När ingen förändring sker röstar man med automatik mot den styrelseledamot som är ersättningsutskottets ordförande, vilket i detta fall även råkade vara styrelsens ordförande. En mycket erfaren och eftertraktad styrelseordförande som vi var med och lyckades rekrytera till bolaget och som gör ett fantastiskt jobb men som man naturligtvis inte hade en aning om vem det är och vad han har uträttat för bolaget under sin tid som ordförande. Visst, dessa institutioner kan nu stoltsera i sina ägarstyrningsrapporter med att de varit ”aktiva” och agerat på Lindabs årsstämma. Problemet är bara att om deras vilja fått råda så hade det varit till skada för bolaget. Under stämmosäsongen 2020 satt förvaltarna från lilla Lannebo i 27 valberedningar för att sålla fram de bästa styrelseledamöterna till nordiska börsbolag. Blackrock och Vanguard? Noll. Börsens största ägare satt inte i en enda valberedning.
“Hur kan man överhuvudtaget vara ägare i ett bolag vars styrelse man inte känner förtroende för?”
Vårt engagemang bygger på en övertygelse om att en bra styrelse är viktigt för ett långsiktigt hållbart värdeskapande i bolagen, vilket påverkar avkastningen i våra fonder positivt. Indexfonder konkurrerar inte med avkastning utan med låga kostnader. Deras ointresse av att investera i ägarstyrning är således fullt förståeligt och ekonomiskt rationellt. Att dessa aktörer någonsin skulle ta ett ansvar för den goda bolagsstyrningen på den svenska marknaden verkar avlägset då de saknar incitament, resurser och kompetens. Att skaffa sig en djup förståelse kring de tiotusentals bolag man äger globalt samtidigt som man konkurrerar med låga avgifter är naturligtvis en omöjlig ekvation.
Läs mer om Lannebos aktiva hållbarhetsarbete.
Om alla ägares engagemang vore ytligt och principbaserat utan hänsyn tagen till det individuella företagets situation uppstår det ett maktvakuum i bolagens ägarstyrning. Detta kommer att fyllas av någon annan. Det mest troliga är en förskjutning av makt från ägare till ledning och en ökad andel av vad vi brukar kalla ”tjänstemannastyrda” bolag utan engagerade ägare. Denna utveckling har vi sett internationellt, framförallt i USA. I tjänstemannastyrda företag händer alltför ofta det man tyvärr kan förvänta sig. Ledningar börjar tänka mer på sig själva, sin position och sin plånbok än de ägare och deras avkastning de ytterst jobbar för.
I dag söker allt fler sparare efter investeringar med fokus på hållbarhet. Många vill investera i bolag och ägare som arbetar med miljöfrågor och social hållbarhet på ett seriöst sätt. Detta stämmer väl överens med den ledstjärna kring långsiktigt hållbart värdeskapande som genomsyrar vårt ägarstyrningsarbete. Det paradoxala är att detta sker samtidigt som antalet sparare som placerar i indexfonder ökar. Om vi vill att vårt pensionskapital ska förvaltas ansvarsfullt och driva på utvecklingen mot ett mer hållbart näringsliv, hur kan vi då överlåta förvaltningen till aktörer som inte kommer med några förslag på förbättringar, inte bidrar till en effektiv kapitalallokering, inte nominerar några styrelserepresentanter, inte för någon verklig dialog med bolagsledningar och inte ens bryr sig om att skicka en egen representant för att rösta på bolagsstämman och väl där rösta principbaserat utan någon som helst hänsyn till det enskilda företagets situation? Att ge bort sitt kapital och röst till någon som mer eller mindre kastar den på marken är varken vägen till en mer hållbar värld eller till en bättre bolagsstyrning.